Har smält intrycken från måndagens lopp och tänkte dela med mig av hur jag upplevde loppet från start till mål.
Klockan är strax efter 04:00 på måndag morgon när jag och Jojje går för att äta frukost. För min egen del väntar det vanliga innan en lång tävling, lite ljust bröd med marmelad och några koppar kaffe. Jag vill inte äta något tyngre eftersom det ändå inte hinner tas upp utan kompletterar det med två Enervit Pre Sport en timme innan start och en halv flaska sportdryck 15-20 minuter innan start. Jag känner mig lite nervös eftersom det är första gången jag ska tävla mig igenom loppet och jag vet hur trött jag kommer att bli, att jag och Jojje bestämde oss tre veckor innan och jag inte har kört ett enda terrängpass bryr jag mig inte om eftersom det ändå är för sent nu 
Mitt i snackande med övriga deltagare ropar Mats Andersson att det är två minuter kvar till start och den uppsluppna stämningen som nyss rådde försvinner. Några skojar nervöst men de flesta står tysta och väntar. Pang, startskottet går och vi är på väg! Första löpningen går i ett högt tempo och Jojje säger att vi ska ta det lite lugnare, jag håller mig till honom och vi når vattnet några sekunder bakom täten. Jag lägger mig först eftersom jag kört innan och vet var vi ska. Det blåser rätt mycket och går sjö, vi hamnar långt till höger och går nästan på grund på de öar som finns där. När vi når första ön ser jag Team FJS och tänker att simningen varit en katastrof eftersom vi borde varit långt före dem. Tänker att vi ligger i mitten av fältet men en funktionär ropar att vi ligger topp 15…det var tydligen en tuff simning för alla. Jag och Jojje hade en plan som gick ut på att vara snabba i och ur vattnet och sen hålla igen på alla tekniska öar och bara tugga på. Vi kommer snabbt in i detta och öar och simningar avverkas utan några problem. Första långlöpet går fint och humöret är på topp, vi pratar lite om hur det gått hittills och hur vi ska göra framåt annars är vi mest tysta. Vi hamnar rätt tidigt på en placering runt 10:e plats men vi bryr oss inte om det utan följer våran plan som har några nyckelpunkter.
Dessa är:
- Ät och drick bra.
- Var snabb i och ur vattnet.
- Spara kraft till längsta löpningen på Ornö.
Tidigt under loppet märker vi att jag är lite starkare i vattnet och Jojje är bättre i terrängen vilket gör att vi bestämmer att jag ska simma först och navigera så Jojje kan fokusera på simma så fort som möjligt. Samt att när vi springer i terrängen ska Jojje springa först och hålla koll på snitslarna samt försöka välja den minst tekniska vägen så jag kan fokusera på att röra mig så fort som möjligt utan att bryta benen av mig. Trots detta lyckas jag stuka vänster fot två gånger innan vi hinner avklara andra långlöpet så min i vanliga fall dåliga fart i skogen nu gör att jag bara kan gå fort när det blir stökigt, både pga av smärta men också rädsla för att göra mig riktigt illa.
Tidigare år har jag haft problem med att jag fryser under de längre simsträckorna men hoppades slippa det i det relativa varma vattnet i år, tyvärr blev det inte så. Under 1400 meters-sträckan frös jag så jag skakade i hela kroppen och fick kramp i vaderna, var t.o.m tvungen att stanna och stretcha under simningen.
Vi låg som sagt runt 10:e plats och avverkade sim + löpsträckor utan större problem (bortsett från min onda fot och lite kramp) så jag hoppar fram till slutet och löpningen på Ornö. Detta var som sagt en nyckelsträcka eftersom vi vet från triathlon hur mycket man kan vinna på att vara stark på slutet. Jag sprang ju fel här 2010, när någon id**t hade sabbat banan, så jag visste ju inte hur terrängen såg ut. Det visade sig att det var betydligt mycket mer stig de första 11km än jag trodde men trots det höll vi ett bra tempo och sprang ikapp ett lag. När vi sprungit 7-8km började jag bli ganska sliten och få rätt ont i benen, det var även jäkligt varmt så jag längtade efter vätskestationen vid Ornö kyrka så jag kunde svalka mig. När det kändes som värst var vi framme och vi fyllde på våra flaskor, tog några gels och hällde massa kallt skönt vatten över oss innan vi fortsatte. Nu var jag rejält trött och hade jävligt ont i foten samt benen, Jojje kändes hur stark som helst vilket var peppande eftersom man vill ju inte vara den i paret som sinkar:-) Vi fortsatte att springa men nu hade vi båda krampproblem så vi valde att gå i de brantaste backarna, vi var lite oroliga att det skulle komma lag bakifrån så vi tittade bakåt men kunde inte se någon. I slutet på Ornö ska man svänga av från grusvägen in i skogen vilket är lätt att missa vilket flera lag gjorde, här hade vi fördel av att jag kört två gånger innan och vi sprang rätt direkt. Jag visste också att det skulle vara lite stökig terräng så vi skulle få gå och då passade vi på att ta på oss våtdräkterna så vi skulle vara klara att hoppa i direkt vi nådde vattnet. Detta visade sig vara ett riktigt bra beslut eftersom det från ingenstans dök upp två lag bakom oss precis innan vi skulle i vattnet. Jojje som gick först hörde inte dem och när jag sa att de kommer lag bakom svarade Jojje att ingen varit bakom när vi kollat på landsvägen och att det var omöjligt att sprinta ikapp nu. När vi nådde vattnet hade ett lag hunnit om eftersom jag inte kunde springa i skogen men de var tvungna att ta på sina våtdräkter och vi hoppade i vattnet först. På nästa ö skyndade vi oss så mycket vi kunde och jag sa till Jojje att han skulle simma som fan till ön Långbäling där det väntade en löpning på 1700m som är ganska lättlöpt. Väl uppe på ön så sprang vi så fort vi kunde för att komma utom synhåll och det lyckades, vi hade båda kramp i vaderna så det blev några snabba stopp för att stretcha. Efter Långbäling väntar två små kobbar med 200m “löpning”, vi rörde oss så snabbt vi bara kunde mellan kramperna och till slut stod vi inför den sista simningen på 100m till Utö. Det hade blåst 10-12 m/sek från sydost vilket gjorde att det hade byggt ganska bra sjö och i detta smala sund pressades vågorna ännu högre. Jojje som var först framme tvekade en sekund och vände sig till mig och sa att det aldrig skulle gå. Själv tänkte jag mest på att hålla placeringen så jag skrek hoppa i en våg samtidigt som jag själv hoppade i och simmade allt vad jag kunde för att ens ta mig framåt i vågskummet. Vi kom upp på Utö och började springa, jag vände mig om för att se om de andra lagen syntes till men det gjorde de inte. Nu var jag säker på att vi skulle hålla. Sista 2.5km kändes som en mil, jag var om möjligt ännu tröttare än under Ornölöpets andra del och benen var som betongpelare. Vid varje steg ryckte musklerna till precis som de skulle börja krampa men utan att göra det. Jojje kändes som en maskin och jag fick säga till honom flera gånger att inte höja farten. Att han också var trött visste jag eftersom han frågade hur långt det var kvar flera gånger sista biten. Vi led i det tysta men tillsammans och det är moralhöjande. Till slut svängde vi vänster upp för den sista backen, med några meter kvar tog vi varandra i hand och passerade mål. Vi blev 6:e lag. Micke Lemmel möte oss på mållinjen och gratulerade till ett bra lopp, jag sa tack och sen lade jag mig ner på gräsmattan helt utmattad. Blev intervjuad av ett TV-team men kommer faktiskt inte ihåg vad jag sa, ska bli roligt att se den.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd över vår insats och jag är väldigt glad att jag körde med Jojje. Vi var nog så jämna som man kan bli och vi utnyttjade våra personliga styrkor till lagets fördel. Jojje gnällde inte en enda gång under loppet och det gillar jag, inget blir bättre av att gnälla. Jag har gjort många jobbiga lopp och träningspass genom åren men detta kommer på topp tre, på listan över hur ont i benen jag haft är nog detta nummer ett. Trots detta skulle jag nog kunna tänka mig att köra igen, helst ihop med Jojje men då ska jag träna terränglöpning inför loppet. Mycket terränglöpning. Mina fötter och hälsenor har nämligen varit så svullna att jag fått gå i flip-flops igår och idag.
Min lagkamrat från 2009 och 2010 körde säkerhetsbåt och tog bilder så nästa vecka kommer ett axplock när gått igenom de 500 fotografierna. God natt.
